Tidsjakten- eller den ojämställda jakten på kärlek?
Kvinnan säger att hon blir ledsen då familjen är viktig för henne och jag blir illa berörd. Ingen fråga ställs till mannen om hur mycket tid han tillbringar med barnen och hur det känns.
___
I serien Tidsjakten får man bland annat följa fyra par som har barn. Det är kvinnorna som utan förklaring blir i fokus i dessa tv-program. Det är kvinnorna som lyfter att det är ett problem och beskriver problemen även om männen inte säger emot. En kvinna beskriver sig som ”projektledare” i sin familj och en annan känner sig som en ”hushållerska”. En tredje kvinna vill ”ha mer familjetid” och säger flera gånger att mannen ”strör saker omkring sig”, ”inte bryr sig” och att mannen inte anser sig bli störd av att det blir rörigt. Flera av kvinnorna påverkas starkt på grund av att de känner sig så stressade, både fysiskt och psykiskt.
Det är kvinnornas tidsanvändning som lyfts fram och granskas närmare i alla fall utom ett. Det blir tydligt hur mycket tid kvinnorna tillbringar med sina barn respektive inte tillbringar med sina barn. Männen är tämligen tystlåtna och osynliga överlag och deras tidsanvändning av dagen förblir oftast dunkel. Man får inte veta hur mycket tid de spenderar med barnen och till hushållsarbete. Flera av kvinnorna oroas av att de inte tillbringar mer tid med barnen medan någon oro från männens sida inte lyfts. Det görs ingen orsaksanalys över fördelningen av arbetet i hemmet men det framkommer att flera av kvinnorna tar mer ansvar för barn och hushållsarbete. En av kvinnorna beskriver till exempel att hon brukar ringa mannen varje dag på vägen hem från jobbet och fråga om matplaneringen. Han, som befinner sig i hemmet, replikerar då att ”det tar vi när du kommer hem”. Hon får sedan, efter den långa bilresan hem, åka iväg igen och handla och sedan laga mat. När kvinnans tidshjul per dygn kartläggs framkommer att kvinnan får ytterst lite verklig närvaro med barnen och tidskonsulten frågar henne hur det känns och tittar medlidande på kvinnan. Kvinnan säger att hon blir ledsen då familjen är viktig för henne och jag blir illa berörd. Ingen fråga ställs till mannen om hur mycket tid han tillbringar med barnen och hur det känns. Tidskonsulten formulerar i detta fall att ”poängen är att det saknas tydliga krav på barnen” och att ”barnen blir curlade” och att kvinnan ”gör allt själv”. Inte ett ord sägs om mannen. Konsulten nämner dock i detta program siffror om hur mycket hushållsarbete män och kvinnor brukar göra i snitt i hemmet och konsulten säger att kvinnan gör mer än denna ”normaltid” men dessa faktum utvecklas inte alls eller nämns aldrig mer i serien.
Trots att det skymtar fram orsaksförklaringar som handlar om ren ojämställdhet har konsulten könsneutrala lösningar som att jaga tidstjuvar, göra scheman, prata om förväntningar och skaffa mer relationstid tillsammans. Paren fick alla i uppgift att prata med varann om deras förväntningar på varann. I dessa samtal framträder inga nyvunna insikter om pågående ojämställdhet. Detta kan lätt förstås utifrån att ojämställdhet upplevs som det normala och förblir osynligt för de inblandade om man inte får stöd att se detta t ex av en konsult eller av att man filmar sig själv eller på annat sätt. Kärleken till varann tas dock upp i dessa samtal vilket är fint men kanske inte löser problemen.
I flera av fallen utgörs lösningarna av att det frigörs tid så att kvinnan kan vara mer med sina barn. En av männen får t ex i uppgift att ibland åka med barnet till kvinnans jobb när hon slutar så att hon får ägna mer tid med sitt barn på vägen hem i tunnelbanan. Då hade det redan konstaterats att kvinnan brukar ägna ca två timmar till verklig närvaro med sin son på kvällen efter jobbet vilket den kvinnan tyckte var alldeles för lite och sågs som en ”katastrof” av henne. I mina ögon är två timmars verklig närvaro med barnet per kväll mycket och troligtvis mer än de flesta får till. Kommer man hem ca kl 16-17 på kvällarna så återstår ju inte mer än ca tre timmar innan barnet ska lägga sig och en stor del av den tiden går väl åt till matlagning och annat. Att båda föräldrarna skulle leka med barnet två timmar var per kväll efter jobbet ter sig orealistiskt. Istället får kvinnans skuldkänsla stå oemotsagd i programmet och hon tilldelas ännu mer tid med barnet! Det framkom också i kvinnans tidshjul att kvinnan utförde 1,5 timmar per dag till mat- och hushållsarbete trots att mannen var arbetslös, ett faktum som inte berördes alls.
Eftersom ingen genusanalys görs så blir min upplevelse att kvinnorna skuldbeläggs och får ännu mer stress av känslan att de skulle kunna vara ännu mer med sina barn. Om man läser avhandlingen ”Det kallas kärlek” ser man att en viktig mekanism i ojämställdhet i hemmet är när kvinnor överlämnar sin rätt att definiera verkligheten till män. I avhandlingen utgick både män och kvinnor från att det var mannens toleransnivå angående smuts i hemmet som skulle ses som den ”normala” som man skulle anpassa sig till. Ingen av könen tog upp tanken att det var mannen som kunde ha en för hög toleransnivå mot smuts. Kvinnor ifrågasatte sitt sätt att vara och sina normer på ett sätt som inte männen gjorde.
Varför väljer man då att göra programmet på detta sätt? Okunskap kanske? Eller för att det fortfarande anses känsligt att prata om ojämställdhet i vårt jämställdhetssamhälle? Att prata om ojämställdhet anses av vissa leda till olust och konflikter. Det kanske inte alls leder till mer kärlek? utan tvärtom leder till skilsmässa- gud bevare oss! Nej det är lättare att effektivisera tiden, göra ett tidshjul och scheman och se till att den som upplever ett problem får prioritera mellan sina dagliga uppgifter och i bästa fall få lite mer hjälp av de andra i familjen.
Blev familjerna verkligen hjälpta av detta? Svårt att säga av det man såg. Kanske lite. Och lite är väl bättre än ingenting så länge hushållsfriden består?
