feministguiden.blogg.se

Jag tänkte skriva lite i min blogg igen och startar med lite Luciatankar. Är det verkligen en viktig fråga tänkte jag först? Borde jag inte skriva om kvinnors fattigdom eller om kvinnors sjukskrivningar istället? Fast det sägs ju att det privata är politiskt och det sägs ju att det börjar med att vi ses som olika och sen görs olika värda. Så det kanske är värt att skriva lite om Lucia ändå. Jag prövar.

 

Imorgon är det alltså dags för det traditionsenliga Lucia-firandet i min sons skola och jag undrar så hur det kommer att bli? Tänk om barnen revolterar och är Lucior allihop. Mycket Luciafirandet känns lite unket och trist. Tänk bara på alla Luciatävlingar i skolorna och brustna Luciadrömmar och man får associationer till ”Fröken Sverigetävlingar” och annat som man inte vill tänka på för länge (upptäckte genom lite googling nu att de existerar fortfarande, hjälp!).

 

För någon månad sedan utbrast min 11-åriga son med viss indignation ”I vår skola är det bara tjejer som får bli Lucia!”. Jag frågade hur de vuxna motiverade det och han berättade att skolpersonal sagt att det ska vara ”traditionsenligt”. Jag blev lite överraskad då min son verkade lite upprörd och då han inte visat några större feministiska framfötter ännu. Jag blev också nedslagen o.ch tänkte ”Har vi inte kommit längre än så!?”. Jag minns att jag blev nedslagen för tre år sedan när det var samma sak i sonen skola då som nu; att det skulle vara traditionsenligt firande då också med en tjej som Lucia.

 

Sen blev jag glad. För att han reagerade och tyckte att det var fel. När några veckor gått och efter att de hemska attackerna mot Luciapojken på Åhlénreklamen skett frågade jag honom igen om skolledningen kanske ändrat inställning. Han meddelade då att skolledningen inte ändrat något. Han sa att barnen dock ville att både tjejer och killar skulle vara Lucia. Då blev jag först nedslagen igen och tänkte att ”Vad är detta? Borde inte alla skolor nu verkligen ändra på detta och ha pojkar som Lucia i protest mot det som hänt!”

 

Sen blev jag glad. För att barnen i min sons klass protesterat! För att verkliga förändringar kommer nerifrån, innifrån och inte uppifrån. Glad för att det inte var läraren som försökte övertyga barnen om det riktiga i att också pojkar kan vara Lucia utan för att det var barnen som försökte övertyga läraren. Något rätt måste någon på skolan ändå ha gjort och vi föräldrar också då barnen uttryckt denna önskan att få bryta mot normerna. Kanske var det lite viktigt ändå att min son fått pröva på att gå både Lucia och tärna några gånger på dagis och även fått vara tomte och pepparkaksgubbe. För då har han sett hur det kan vara och vet att det finns andra sätt. Denna gång fick han inget val. Han fick inte ens vara tomte då det tydligen inte heller var ”traditionsenligt”.

 

Man undrar vems tradition skolan menar? När man läser på wikipedia om ”Äldre svensk luciatradition” eller på Nordiska museets hemsida framgår att det funnits olika traditioner och även förekommit manliga lucior och på vissa ställen handlat om ”Lussegubben” istället. Lite konstigt också att man ska fira genom att hålla på traditioner och normer då den romerska Lucia var känd just för att hon bröt mot normen.

 

Imorgon när jag slår på tv’n hoppas jag att jag möts av många Lucior och tomtar uppe på barrikaderna men det kanske bara blir en dröm. Det kändes bra att skriva lite Luciatankar ändå. Godnatt!